Svårt gravid
Tänk att när vi fick N så var han vid det här laget redan 1 vecka och ett par dagar. Och nu blir jag istället bara tjockare och tjockare med en bebis som faktiskt verkar trivas i min kagge.
Well well, mys på du lilla unge för jag vet att du kommer ut ändå förr eller senare.
Fast jag hoppas numera på förr. Målet var ju att hålla bebisen inne till 37+0 iaf men nu är det ju 37+5 och jag har liksom redan börjat gå "över tiden" känns det som.
Äsch.
Så länge jag inte behöver gå över det utsatta Bf datumet så ska jag inte hålla på och gnälla. Men bara för att så många sagt att den här bebisen med största sannolikhet också kommer komma tidigare och kanske till och med ännu tidigare så tror man ju det lite grann.
Här har jag liksom skuttat runt med benen i kors, med förhoppningen att jag skulle hålla skrutten inne, och så visar det sig att den egentligen inte alls har någon brådska ut...
Det slutar väl med att jag går över som bara den och att jag får föda i flera dygn efter att ha blivit igångsatt. Antagligen blir det en 7 kilos bebis och jag hinner gå upp 35 kilo i stället för mina 10 som nu...
Bristningarna tar över och inget blir som förra gången helt enkelt. Precis som hela graviditeten i övrigt blir det väl tvärtemot. Men blir det en tjej bara för det? Eller en helt annan liten kille helt enkelt?
Ja jävlar vad man kan fundera.
Idag har jag iaf sytt en bebisfilt och en mössa, rensat kartonger, vikt tvätt och sorterat papper. Hälsat på päron och ätit middag med kusiner och barn ute hos systeryster. Nu är jag både öm och klen då jag ju samtidigt kutat efter lilleman hela dagen lång så nu blir det en macka eller banan och lite mjölk så jag kan krypa till sängs med boken sedan.
I morgon ska jag försöka städa lite mer, fixa bord till fåtöljerna, sy babynest, åka till återvinningen och vika ännu mer tvätt och så ska jag bannemig börja packa den där bb-väskan.
Fast jag får knipa till Söndag. Har sagt till P att jag ska försöka låta bli att föda en fredag eller lördag för då skiter det sig i köket på restaurangen, och det är ju inte så bra... ;)
Öm och klen
Skrutt nummer två kommer till oss inom några veckor så vi går omkring och väntar och längtar för fullt här hemma. P jobbar tyvärr mest hela sommaren men N och jag har "sommarlov" och försöker njuta trots en sjujädra foglossning och tvåårs-trots (om det nu finns någon tvåårs-trots eller om inte trotsen egentligen bara infinner sig när lillen upptäcker sin egen vilja och möjligheten att sätta sig på tvären och säga ifrån...?)
Hur som helst så håller jag på att driva mig själv till vansinne. Jag är ju egentligen "ledig" och ska vila och ta det lugnt. Speciellt med tanke på fogarna och den där kulan frampå som spänner och spjänar för fullt.
Men jag har en tendens att dra igång en jädra massa viktiga projekt här hemma. Men vila är ändå prio 1. I morgon ska jag bara städa lite mer, sy och fixa draperi och kuddar sedan får det vara nog. Jag ska bara packa också. Och åka till Örebro. Och packa den där andra väskan (skrutten har ju legat startklar i flera veckor...) och sitta still och vila fogarna (Viktigt viktigt!). Och hänga med Nils. Kanske hinner jag klämma in ett litet bygge av sänggavel däremellan? Om jag sitter still och sågar och skruvar så går det väl? Och den där röjningen i arbetsrummet? Bara armarna som rör sig ju...Och få upp Tvn på väggen. Och undan med sladdarna.
Jag menar, unge herrn i huset sover ju ändå middag en timme efter lunch. Pass på.
Rom
Åååh vilka härliga dagar jag haft! I förrgår kom vi nämnligen hem från Rom. Jag, Therese, Sandrine och Sara hade åkt dit för att hälsa på Frida och hennes kille George.
Min första resa (och natt) borta från Nils. Och det gick fint! Visst, jag lip-skrattade en gång när Sandrine överrumplade mig med en fråga om hur det gick det här med saknaden. Det kom som en liten chock men jag blev både ledsen (skulle jag få se honom igen) och överrumplad och skrattgalen. Vad hände liksom?? Klart jag skulle få se honom, och här satt jag och grät en skvätt och skrattade samtidigt. Hur som helst gick resten av resan galant (det här utspelade sig första dagen).
Och vilka härliga dagar vi fick. Vin, supergod mat, härligt umgänge i alla fantastiska tjejer (+ G) i ett vårigt Rom. Inga blöjor att byta, ingen bebis att mata eller trösta och inga förväntade väckningar under nätterna. Det kändes otroligt fritt och nästan oansvarigt...och lite som att man var 18 på nytt.
Men jag längtade såklart samtidigt efter både Peter och Nils. Och värre blev det under hemresan då tåget var försenat. Då ville jag hem bums! Och när jag väl fick lilla Nils i famnen här hemma i hallen var inte tårarna långt borta. Av lycka och glädje.
Min älskade lilla unge!
Hur som helst var resan fantastisk och någonting som jag önskar alla föräldrar kan unna sig emellanåt. Egentid är viktigt!!
Idag har vi fikat hemma hos en ny bekantskap med barn, trevligt värre var det, sedan på eftermiddagen blev det babysim och efter det har jag (när Nils sovit) spacklat, slipat och målat. Så det går framåt med vår efterlängtade övervåning och sedan när det är klar har jag tänkt mig en STOR invigningsfest. Eftersom vi aldrig hade någon inflyttningsfest här i huset så tror jag vi satsar på en sådan i stället. Och kanske att vi försöker planera i god tid så vi kan ta det en söndag eller så så att Peter kan vara med, och så att eventuella gäster kan ta ledigt på måndagen. Kanske Peters kompisar kan komma från sina städer. För då har vi ju faktiskt husrum för några fler så det vore trevligt. Han behöver ju också lite egentid egentligen men det är ju svårare för honom då han jobbar så rysligt.
Well well, nu ska jag duscha. Vill man se finfina bilder från vår Romresa kan man titta på Therese blogg där hon lagt ut massor av fina bilder. (Där har jag knyckt dessa)
Utanför St. Peterskyrkan
Utanför en mysig "pub" i Italiensk stil...
Vid Colosseum
Maja
Nils vill bara gå och gå hela tiden nu. Så man får gott tåga efter med pekfingrarna i hans små nävar. Balans har han ju inte för att tåga på helt själv, men han tror han kan. Lillfisen.
I morgon drar jag och N till Örebro och hälsar på lillasyrran och hennes karl tills på Söndag. Dessutom kommer storasyrran och hennes kille också dit på lördag så det blir värsta systerhänget nere i Öret :) Mysigt.
Synd som tusan bara att jag glömde ta kort på Maja idag. Kameran var ju med och allt!
Barn
Helt fantatiskt gulligt och jag längtar så tills jag får träffa dem och höra hur allt är och gått. Hon ringde idag och berättade lite men man vill ju såklart se det lilla pyret också, och lukta på henne och krama om Mickan.
Tänk vad tjejer KAN som föder barn på löpande band. Inte att just Mickan gör det (för det gör hon ju inte) men att det ändå händer hela tiden, dygnet runt, över hela världen. Det är helt galet och otroligt vad kvinnokroppen kan!
Fast jag är inte med barn för de som undrar (E), men jag blir det förhoppningsvis någon gång i framtiden. Sedan. Jag har ingen brådska!
Och i går hälsade vi på ute hos Emma, Tobbe och lilla Teo. Jag blev helt tårögd när jag såg hur liten och fin han var och vågade nästan inte hålla honom. Och då var det inte så rysligt länge sedan Nils var sådär liten. Men att de är så himla små och pluttiga. Tänk vad snabbt man glömmer.
Dessutom frågade jag Emma vad det lilla pyret vägde och då vägde han ungefär 4, 8 kg och är nästan tre veckor gammal. Det tog.
Tänk att jag tyckte Teo var så otroligt liten, och sedan att Nils bara vägde hälften av det när han var som minst. Hur liten var han inte, min lilla prins.
En liten bild på lilleman från BB, med storblöjan på.
Oj oj
Ska det bli ett litet barn inatt? Jag tror det jag.
Fast egentligen vet man ju aldrig, det kan ju stanna av, lugna ner sig och dröja två veckor till...
...Men det tror inte jag.
Heja heja fina Mickan.
Flytt fältet
Här sitter jag hemma hos mamma och pappa. Vi åkte nämnligen hit samtidigt som Peter åkte till jobbet strax före tolv, redan då hade vi fått nog av allt springande och den kalla luften (innomhus).
Det blir ju som ganska svårt att få lilleman att slappna av och vila/äta/ta det lugnt när tre byggjobbare knallar omkring och tejpar och sågar och borrar och bär.
Det var ju bra spännande och han höll sig vaken från 6 tills vi hoppade in i bilen så jag tror vi får vänja oss med att hänga här ett par veckor framåt nu.
Det är ju toppen ändå att vi har någonstans att ta vägen vi som annars är hemma rätt mycket, men samtidigt känns det ju lite sådär att sitta här rakt upp och ner. Även om jag tog med en bok och såklart kan lägga mig och vila eller koka mig en kopp kaffe om jag vill det. Men ändå. Hemma har man ju alla sina prylar, där kan man tvätta lite, baka lite, duscha, sortera saker eller bara ligga och drälla utan att behöva bry sig.
Jaja, jag får ju göra sånt här med. Men ändå.
Hur som helst väger det där med en kommande övervåning, mer än 50% extra av huset, över allt sånt. Det ska bli så jädra skönt att få det fixat. Men nu oroar jag mig bara för lilla Boris som säkert inte törs vara inne med de där grabbarna, stackarn. Hoppas han vill vara hemma nu i kväll med mig iaf då det lugnat ner sig lite med allt oljud.
Och jobbet fick jag inte. Skit också.
Übervånung
Men det kanske inte är hela världen om man gör det när de är här heller.
Sedan ska man ju bestämma hur man ska fixa Nils rum. Och arbetsrummet. Och gästrummet.
Himmel vad roligt!
I övrigt har jag haft en trevlig helg. Gårdagen var full av besök, både av andra här i vårt hem och av mig själv på en fest hos en gammal klasskompis på kvällen. Inte en lugn stund med andra ord från tidig morgon till sen kväll.
Dessutom har jag varit hos Therese idag och fixat håret så nu kan man njuta av våren i en lite finare frisyr (puh!).
Och gud, som jag längtar till Rom!
Nervo
Jag gillar liksom inte att hoppas för mycket på något, och speciellt inte något sånt här för då blir jag bara så besviken och ledsen sen när jag inte får det. För jag får ju aldrig något nytt jobb som jag vill ha. Jag får ju nästan inte ens några svar på de jobb jag söker (Skärpning ni arbetsgivare som flitigt följer min blogg!!).
Men det är väl så, arbetslöshet för många så då pluggar man istället och så plötsligt har alla någon typ av fin examen på CV:t men inget jobb och alla söker alla jobb. Klart det finns massor av bra och duktiga människor som vill ha samma jobb som jag, det var ju faktiskt över 100 sökande sa de när jag ringde.
Hur som helst. Jag hoppas och hoppas och hoppas. Men det är nästan så att jag inte ens vågar berätta om det för då får jag det väl såklart inte bara för det och så får jag fortsätta söka och söka i en evighet.
Vi har iaf haft en jättemysig eftermiddagsfika med Mickan, Wilma, Tuva, Nellie och Therese hos de sistnämnda. Och Therese är så duktig och huslig jämt som har så gott fika att bjuda på. Nästan så man får dåligt samvete :)
Nu blir det till att skotta lite på altanen för mig och sedan slänga mig på soffan brevid Nils (som förhoppningsvis fortsätter sova ett tag) med en tidning och lite melon. Gött!
Okej
Det där var det andra hat-inlägget om matlagning på bara ett par dagar. Kanske inte så roligt att läsa + att jag antagligen verkar lite småsur och bitter. Det vill jag bara poängtera att det är jag inte!
Jag är glad.
Ja, solen sken idag och jag fick vårkänslor (5,5 plusgrader!) och i morgon ska jag dricka kaffe i solen och bara njuta en liten stund. Strunta i alla måsten och bara va'...Inte dumt det inte!
Skinkstek
Ibland går det bra och blir något snaskigt som jag blir mäkta stolt över. Men ganska ofta blir det skit också. Brännt och torrt eller så glömmer jag helt bort att jag lagar mat och det blir överkokt eller helt enkelt inte får plats i kastrullen/bunken/stekpannan så jag måste hälla över och på så vis lortar ner halva köket.
Tråkigt blir det. Speciellt när jag inte har ork eller lust såhär på kvällarna. Oftast.
Idag tänkte jag äta broccolisoppa (igen) då det finns kvar men så har vi en förbannad Skinkstek som ligger där på hyllan. Dessutom gick den ut igår. Och jag vägrar vara den som kastar maten hela förbaskade tiden. Men jag blir tokig! Jag hatar att laga skinkstek mitt i natten (okej, kvällen) när jag inte vet hur man gör eller hur termometern i ugnen fungerar. Ugnen piper som en vettvillig och stänger av sig då maten jag lagar tydligen redan är klar (!), men det är den ju inte! Inte på långa vägar.
Nästa gång Peter köper hem oxsvans, skinkstek eller något annat sånt här spännande så slänger jag in det i frysen på en gång. Så kan han få laga det när han är ledig och har lust att tillbringa några timmar vid spisen.
HA!
Budar och väntar
Jag sitter och väntar på att se om jag tar hem en auktion på ett par nya converse på tradera. 6 minuter kvar.
I väntan på detta har jag gått igenom en del bilder från sista månaden. Bilder som jag först idag lagt över från kameran till datorn. Jag är så usel på att lägga över bilder. Inte rent tekniskt alltså, men jag orkar aldrig. Trots att det egentligen inte är jobbigt alls. Dessutom är jag lite orolig att de ska försvinna för alltid. Men med tanke på att jag har hela mitt liv helt oskyddat i datorn så är det nog hög tid att införskaffa den där nya externa hårddisken som jag tänkt på så länge. Snart så.
Broccolisoppa
I förrgår lagade jag storkoksgryta som blev god och det finns kvar av, men man vill ju inte äta det jämt för det. i går tinade jag chili con carne som jag också fyllt frysen med och det vill jag inte heller ha idag. Annars tyckte jag mig bara ha skinkstek eller falukorv hemma och falukorv blev det till lunch igår.
Jag tog helt enkelt och ringde en vän (min kära kille Peter) och bad om tips. Så, broccolisoppa it is. Med kokta ägghalvor och ett stort glas vatten. MMMmmmmm.
Så enkelt och gott, men jag hade aldrig kommit på det själv.
Skillnaden mellan oss vanliga dödliga och dåna där kockar som honom...
Underbar dag
Här hade vi (jag) en rätt kass natt/morgon med täppt bebis som sov dåligt men jag har just vilat en timme till innan Peter skulle dra iväg och hämta släp. Idag blir det nämnligen återvinningen för att göra oss av med allt skräp vi rensade ut från övervåningen i Söndags.
Jag ska försöka hinna upp en sväng igen mellan påklädningar och iordninggörande och se om det är något mer jag kan slita med mig i farten så vi får undan lite mer.
Armvärk
Jag har i flera veckors tid (till och från...sista veckorna mest från) haft jätteont i höger arm. Mest i axeln och överarmen, nästan som foglossning (när det känns som att benen sitter löst och bara viker sig), fast riktigt ont så fort jag lyfter eller använder den.
Det började för någon dag sedan när jag kände att det började göra ont igen men i morse när jag vaknade gjorde det förbaskat ont fast jag bara låg stilla och inte rörde armen. Och idag har det bara blivit värre och värre. Överansträngd och överspänd av allt bärande (lillfisen vägrar tillbringa mer än ett fåtal minuter ifrån mig i gåstolen eller på golvet), vällingskakande och matande. Jag försöker tänka på det hela tiden tycker jag men det är väl lätt ändå att glömma bort sig. Fast nu när jag har såhär ont är det helt omöjligt att glömma.
Drygt.
För hur jag än gör så vill ju skrutten bli matad, han vill (och måste) ju bli buren om man ska någonstans och matning och vällingskak är jag dålig på med vänstern. Tyvärr.
Well, well, det är nog bara till att försöka vila den och att samtidigt försöka tänka på hållningen och att variera rörelserna mera. Så blir det nog bra. Tillslut. Förhoppningsvis.
I övrigt har vi haft en mysig dag med fika hos Therese med Tuva och Nellie och Mickan med magen. Finmagen där en liten kompis bor, och ett litet syskon till Wilma som blir världens sötaste och minsta storasyster! Helt fantastiskt och som jag längtar efter att få gosa med en sån liten plutt igen. Det är galet hur snabbt man glömmer och läskigt hur snabbt det känns som att tiden går.
På Torsdag blir ju Nils 9 hela månader. Det känns som att det var igår han föddes (nästan), samtidigt som jag inte riktigt kan minnas vad jag gjorde innan han fanns. Tänk att på den där lilla stunden som ens älskade bebis kommer till världen och blir riktig så förändras allt. Plötsligt lever man helt för någon annan som är så skrämmande beroende av en att hjärtat nästan exploderar. Ja, det finns inte ord helt enkelt för hur jädra stort det är...
2 Mars 2010
