Historien

Jo det här med att jag inte vill bagravas på en vanlig kyrkogård! Det är ju nämnligen så att jag är mörkrädd, rädd för spöken men jag är ändå otroligt glad att jag är ihop med en som inte alls tror på sånt trams. Själv försöker jag ständigt intala mig att de inte finns. Såklart. (Stick du stygga spöke för du finns ju inte...) Men, jag är rädd för döda. Jag har aldrig träffat någon men är heller inte speciellt sugen på att göra det.

Och egentligen tror jag ju inte att det susar omkring en massa spöken. Och OM det nu ändå gör det så varför skulle de söka upp och skrämma just mig vithårig?

Jag är ju som inte rädd för att de ska slå mig eller göra mig illa, utan jag är nog mest rädd för att jag skulle bli så förbenat skitskraj så det skulle sluta med dårhus och kort, krusigt, vitt hår. Jag kanske aldrig mer skulle våga blunda? Ja, vem vet egentligen hur det skulle sluta om man stötte på en spökdam eller spökunge.

Det är iaf EN av anledningarna att jag inte vill ligga nergrävd i mörkret bland en massa främande döda. Det och det här med att kyrkogårdar är en sorgens plats. Jag vill ju såklart att de (om jag överlever några som kommer att sakna mig) som vill minnas mig, eller tända ett ljus för mig ska minnas glädje och soliga dagar. På någon vacker plats som betytt mycket för mig.

Men nu är det ju förhoppningsvis många år tills dess så jag behöver ju inte skriva någon typ av testamente här i bloggen. Men nu vet ni :)

Hoppas ni haft en trevlig dag med god mat och dryck.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0