Blodpudding

Jag älskade blodpudding när jag var ett litet barn. Älskade.

Sedan hände det något när jag började skolan och det bjöds på snuskig, konstig blodpudding med stora konstiga klumpar i. Jag höll på att spy och tyckte det smakade apa så jag bestämde mig för att aldrig mer i hela mitt liv äta blodpudding.

Nästan 20 år senare trugar Peter i mig blodpudding (visserligen i väldigt tunna skivor och väldigt, väldigt välstekt) med lingonsylt och sedär! Det slinker ner utan större problem!

Inte nog med det så äter jag nu blodpudding (några skivor) då och då även i min ensamhet. Jag tänker att det är nyttigt och bra för mig som är tjej (järn).
Jag tänker inte speciellt mycket på mängden lingonsylt jag har till, eller den svarta ytan blodpuddingen har efter en kvart i stekpannan.

Jag äter iaf blodpudding!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0